Jag tänkte dela med mig av något ni inte visste om mig. Kanske ingen big deal, men ändå!

Jag älskar att sjunga!



Jag går ofta omkring och sjunger hemma, det vill säga när jag är ensam. Det går bara inte att sjunga när det folk hemma eller hör. Så fort någon är i närheten så är det som att trycka på off-knappen eller på mute. Det går bara inte! Inte ett ljud kommer ut. Med ett undantag! Så fort jag druckit lite alkohol så går det hur bra som helst att sjunga när någon hör, det är som att den spärren släpper helt.

Är det någon som känner igen sig?

Nu har jag precis varit nere och hämtat upp tvätten. Visst är det skönt när det är gjort! Jag tänkte faktiskt ta en dusch snart för jag börjar redan sju imorgon bitti så då hinner jag inte det. Blir nog även lite rena sängkläder också. Visst är det underbart när man har duschat på kvällen och att sedan krypa ner mellan rena lakan. Det måste vara bland det bästa som finns.



Jag vet inte om jag har nämnt det, men jag håller på med en diktsamling som jag ska försöka att få iväg i början av nästa år. Ska bli jättespännande! Fast jag vågar så klart inte ha för höga förväntningar. I vilket fall som helst så har jag kommit på ett jättebra namn och jag tror också att jag vet hur framsidan ska se ut. Fast nu när jag har funderat lite så säger mig något att det redan finns en bok med ett sådant omslag. Hm, vore typsikt i så fall! Av uppenbara skäl så kommer jag inte att berätta vad namnet kommer att bli.

Nu kom jag på ett annat omslag, haha. Tror jag gillar det bättre faktiskt och det tror jag inte att någon annan har!

Jag måste säga att kursen jag går (stresshantering & personlig utveckling, för de som inte vet det) verkligen har fått mitt att tänka till. Jag är en ganska ensam person, men det är först nu som jag insett att det faktiskt är något jag valt själv. Inte medvetet, men undermedvetet.

Det är nämligen så att när jag gick på mellanstadiet så flyttade tre av mina kompisar under kort tid, vilket gjorde att jag inte hade några nära kompisar kvar. Skaffade mig sedan en ny kompis som sedan slutade umgås med mig för att jag började umgås med en annan kompis och det klarade inte hon av. Än idag har jag svårt att få några riktigt nära vänner, vilket jag oftast saknar.
När det gäller killar så har det inte varit så mycket bättre. Jag blev väldigt sårad av en kille, på ett riktigt taskigt sätt, vilket gjorde att jag hade svårt att lita på killar. Jag har insett att jag väljer att dejta killar som jag egentligen redan vet att jag inte kommer att få några starkare känslor för.

Det jag nu försöker komma fram till är att jag omedvetet har gått omkring med mur inom mig. En mur runt mitt hjärta för att jag inte ska bli sårad eller bli övergiven. För om jag tänker tillbaka så är det inte exakt det jag har fått lära mig, att det inte är någon idé att skaffa nära vänner för de finns ändå inte kvar så länge? Jag vågar inte heller tillåta mig själv att känna för mycket, när det kommer till mitt eget liv. Jag har till exempel aldrig sagt till min familj att jag älskar dem, men jag hoppas att de vet det ändå.

Det positiva i det här är ju att jag faktiskt förstått det här och det är ju ett steg i rätt riktning. Jag tror att det är det här jag kommer att försöka jobba med på det som är kvar av kursen, så kanske den där muren till slut rasar.

I veckan fick jag önskemål av en läsare att jag skulle ha ett inlägg där jag berättade lite om mig själv. Självklart kan jag göra det! Jag skulle ha skrivit tidigare, men jag var tvungen att fundera lite över vad jag skulle skriva. Att skriva om sig själv är inte alltid det lättaste!

Jag heter då Jeanette och jag är 26 år (blir 27 i november). Är en ganska lugn tjej med båda fötterna på jorden. Kan ibland ta saker och ting på lite för stort allvar, men jag är en lojal vän som både håller det jag lovar och som inte bryter ett förtroende. Det värsta jag vet är när folk snackar en massa skit bakom ryggen så gör det därför inte själv.



Växte upp gjorde jag i Mölltorp, en liten håla utanför Karlsborg. Jag kan absolut inte se mig själv flytta tillbaka dit, haha.



När jag började gymnasiet så flyttade jag till Falköping, där jag gick omvårdnadsprogrammet. För ungefär 6 år sedan flyttade jag till SKövde, där jag bor nu i en ganska stor etta tillsammans med min katt Akilles som nu är 1 år.



Min mamma heter Christina och min pappa heter Lars, de har varit gifta i lika många år som jag funnits, dvs 26 år. Jag har två yngre syskon. Min syster Michaela är 4 år yngre än mig och min bror Johan är 7 år yngre.



För tillfället så pluggar jag på komvux, läser bland annat upp lite betyg från gymnasiet. Där går jag bland annat en kurs som jag nämnt tidigare, Stresshantering och personlig utveckling. Det är verkligen en jättebra kurs så gå på en sådan om ni får chansen! Eller varför inte läsa mer under kategorin Stresshantering & personlig utveckling?

I sommar är det jobba som gäller. Kommer att vara på en avdelning för äldre med utvecklingsstörning och där har jag jobbat i tre somrar tidigare och även en del inringning. Till hösten har jag planer på att gå handel, så mer studier med andra ord. Det vill säga om jag kommer in.

Mina intressen är så klart att blogga, men även skriva och då främst dikter. Lyssnar även mycket på musik och ser en del film, är inrednings- och modeintresserad och umgås en del med kompisar och familjen.

Sådär, nu vet ni lite mer om mig, men har ni några frågor så är det bara att fråga!

Idag är det exakt 11 år sedan min älskade morfar lämnade den här världen. Saknaden finns så klart fortfarande, men inte lika starkt som i början för jag vet att han alltid kommer att vara med mig, i tanken och i hjärtat.


You're always with me ♥

Sitter just nu och lyssnar på låten So Blessed med Mariah Carey. Den titeln stämmer rätt bra in på mig själv. Har aldrig funderat så mycket över det, men jag är verkligen blessed. Jag har en familj som alltid finns där. Jag vet att oavsett vad som händer så har jag dem på min sida. Det finns stunder i mitt liv då jag inte trott att det finns någon i hela världen som älskar mig, att ingen bryr sig. Fast jag tror att även då så visste jag någonstans undermedvetet att det inte var sant.
Visst, det finns så mycket som jag inte har, men vad vore egentligen livet utan familjen? Inte mycket.

Jag känner verkligen att min familj är en gåva. Det är inte alla som har den turen att få en familj som min. Visst är det saker man stör sig på ibland och att det kan bli tjafs ibland, men det går snabbt över. Jag älskar er, hoppas ni vet det.

Jag har ormfobi, riktigt illa sådan. Att gå i skogen (eller i närheten) är inte att tänka på under sommaren. Är livrädd hela tiden om jag nu skulle vara tvungen att vistas där. Vissa dagar kan jag inte ens se dem på bild och absolut inte på tv. Ser jag nån på tv strax innan jag ska gå och lägga mig så kan jag inte sova sen.

Såg en gång en jättebra film, förutom då att det var en scen med massa ormar som tagit sig in i huset och upp i sängen. Kunde inte sova på en vecka sen!

En annan gång läste jag på aftonbladet.se hur någon hade hittat en orm i toalettstolen. Var extremt jobbigt att gå på toaletten ett bra tag efter det. Var tvungen att typ titta, så det inte låg nån där.

När jag var liten så hoppade jag jämfota upp på en brygga för att det kom en vattensnoksunge simmande emot mig. En unge! Jag VET ju att de är mer rädda för mig än jag är för dom, men en fobi är tyvärr inte rationell. och då var det ändå inte alls lika illa som det är nu. Nu är det extremt pga att det hindrar mig från att göra vissa saker.

Ni som har ormfobi, vilket tycker ni är värst? De små smala eller de tjocka?

Jag tycker att de smala är värst att se på typ tv å så, speciellt när de ligger flera i en hög? Usch, ryser bara på tanken!
Just det en annan grej. När jag antingen hör någon prata om ormar eller läser om det, så måste jag ta upp fötterna från golvet! Som om det helt plötsligt ska dyka upp en!

Vad har ni för fobi/fobier?

Har på senaste tiden läst och hört hur många har problem med läkare. Läkare som inte vet vad de pratar om, läkare som tar den enklaste orsaken och som sen inte vet vad det är när det visar sig att det inte var det. Man får gå från läkare till läkare utan att någon kommer på vad det är.

Har egen erfarenhet när det kommer till det här. 1997, när jag var 14 år, började jag få problem med min hälsa. Fick ont i en hand, utan att jag hade gjort något. Värkte som bara den i den, kändes ungefär som skrivkramp kan man säga. Handen var även blå och iskall och ibland kunde den istället för blå, vara vit, nästan lite genomskinnlig. Gick först till en läkare som trodde att det var små blodkärl som sprack. Men eftersom hela handen var blå och inte bara på ett stället (som det blir när små blodkärl spricker) så tyckte mamma att det var väldigt konstigt.

I alla fall, så tänkte vi att det kanske var något tillfälligt, så jag lindade in handen i bandage, vilket gjorde att det inte riktigt gjorde lika ont.

Det gick över efter ett par veckor och jag tänkte inte så mycket mer på det. Dröjde inte länge förrens det var tillbaka. Tror att det var i andra handen den här gången. Gick till en annan läkare som inte hade någon aning om vad det kunde vara för något. Efter det följde flertalet läkare och flertalet "episoder" med värk, inte bara i händer utan även i fötter. Kunde till och med vara en hand och en fot samtidigt! Hände så ofta att jag ett tag kunde skriva nästan lika bra med vänster som med höger!

Till slut så fick jag en remiss till barnmedicin 1998/1999. Även där fick jag träffa flera läkare som inte visste vad det kunde vara. Till sist fick jag komma till överläkaren som visste direkt vad det var för något. Jag hade Primär Raynauds fenomen, även kallad "vita fingrar".

Det är en sjukdom som oftast uppkommer i tonåren, som i mitt fall. Förekommer i stor eller liten form bland ca 20% av den kvinnliga befolkningen och 2% av den manliga. Alltså betyligt vanligare bland kvinnorna.

Symtom:

Tår och fingrar blir vita eller blåa i samband med kyla eller stress. Det beror på att blodkärlen drar ihop sig och hamnar i ett sorts kramptillstånd. Har även märkt att jag brukar få huvudvärk om jag går utan mössa på vintern. Vilket i sin tur gör att det gör ont. Alltså är det väldigt viktigt att klä sig rätt och vara stresstålig. Har även märkt på senare år att jag kan bli blå över fingerlederna. Man måste tänka på att man ska vara försiktig med ringar eftersom fingrarna kan svullna upp, vilket i sin tur kan leda till att man kan amputera bort fingret. Har inte hänt mig som tur är, men har hänt andra. Brukar känna när fingrarna börjar svullna så då tar jag bara av mig ringarna.

Är viktigt att man slutar röka (om man nu gör det, vilket jag inte gjort) och att man klär sig varmt. En sak som jag har märkt är väldigt bra är att ha på sig handledsvärmare inomhus när händerna är kalla. Händer även att jag sover med strumpor ibland när fötterna är väldigt kalla. Brukar även ta ett varmt bad när jag känner att jag behöver "tina upp". Tack och lov att jag har badkar!

Är oftast ärftlig hos yngre kvinnor. Även min syster har sjukdomen.

I början hade jag svårt att acceptera att jag faktiskt hade en sjukdom, som faktiskt är ett sorts handikapp. Så i början avlöste "episoderna", eller vad man ska kalla det, varandra. Hade väldigt ofta en hand eller/fot i bandage. Just på grund av att jag inte klädde mig som jag skulle. Numera går det väldigt lång tid mellan varje gång. Brukar kunna känna när det är på gång, så då tar jag bara på mig mer kläder och tar en extra tablett. Och oftast brukar jag kunna mota bort det som tur är.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med det här, undrar ni kanske. Jo, det att om ni är sjuka och inte får något svar av läkaren, så ge inte upp. Gå till nästa och nästa och nästa om det är det som krävs! Till slut så är det någon som vet. Och framför allt, stå på er! Tyvärr är det vad som krävs idag annars tar ingen en på allvar. Tråkigt att det ska behöva vara så, men så är det tyvärr.