Här kommer lite bilder som jag tog en dag när jag fick för mig att fota mig själv lite :P


Helt okey bild


Också helt okey.


Puss! Haha


Usch, hatar min stora näsa på den här bilden, annars är den helt okey.


Ignorera röran i bakgrunden :P


Inte en av det bästa bilderna direkt


Försöker mig på en pose, haha :P


Shit, vilka stora ögon jag ser ut att ha här!

Har på senaste tiden läst och hört hur många har problem med läkare. Läkare som inte vet vad de pratar om, läkare som tar den enklaste orsaken och som sen inte vet vad det är när det visar sig att det inte var det. Man får gå från läkare till läkare utan att någon kommer på vad det är.

Har egen erfarenhet när det kommer till det här. 1997, när jag var 14 år, började jag få problem med min hälsa. Fick ont i en hand, utan att jag hade gjort något. Värkte som bara den i den, kändes ungefär som skrivkramp kan man säga. Handen var även blå och iskall och ibland kunde den istället för blå, vara vit, nästan lite genomskinnlig. Gick först till en läkare som trodde att det var små blodkärl som sprack. Men eftersom hela handen var blå och inte bara på ett stället (som det blir när små blodkärl spricker) så tyckte mamma att det var väldigt konstigt.

I alla fall, så tänkte vi att det kanske var något tillfälligt, så jag lindade in handen i bandage, vilket gjorde att det inte riktigt gjorde lika ont.

Det gick över efter ett par veckor och jag tänkte inte så mycket mer på det. Dröjde inte länge förrens det var tillbaka. Tror att det var i andra handen den här gången. Gick till en annan läkare som inte hade någon aning om vad det kunde vara för något. Efter det följde flertalet läkare och flertalet "episoder" med värk, inte bara i händer utan även i fötter. Kunde till och med vara en hand och en fot samtidigt! Hände så ofta att jag ett tag kunde skriva nästan lika bra med vänster som med höger!

Till slut så fick jag en remiss till barnmedicin 1998/1999. Även där fick jag träffa flera läkare som inte visste vad det kunde vara. Till sist fick jag komma till överläkaren som visste direkt vad det var för något. Jag hade Primär Raynauds fenomen, även kallad "vita fingrar".

Det är en sjukdom som oftast uppkommer i tonåren, som i mitt fall. Förekommer i stor eller liten form bland ca 20% av den kvinnliga befolkningen och 2% av den manliga. Alltså betyligt vanligare bland kvinnorna.

Symtom:

Tår och fingrar blir vita eller blåa i samband med kyla eller stress. Det beror på att blodkärlen drar ihop sig och hamnar i ett sorts kramptillstånd. Har även märkt att jag brukar få huvudvärk om jag går utan mössa på vintern. Vilket i sin tur gör att det gör ont. Alltså är det väldigt viktigt att klä sig rätt och vara stresstålig. Har även märkt på senare år att jag kan bli blå över fingerlederna. Man måste tänka på att man ska vara försiktig med ringar eftersom fingrarna kan svullna upp, vilket i sin tur kan leda till att man kan amputera bort fingret. Har inte hänt mig som tur är, men har hänt andra. Brukar känna när fingrarna börjar svullna så då tar jag bara av mig ringarna.

Är viktigt att man slutar röka (om man nu gör det, vilket jag inte gjort) och att man klär sig varmt. En sak som jag har märkt är väldigt bra är att ha på sig handledsvärmare inomhus när händerna är kalla. Händer även att jag sover med strumpor ibland när fötterna är väldigt kalla. Brukar även ta ett varmt bad när jag känner att jag behöver "tina upp". Tack och lov att jag har badkar!

Är oftast ärftlig hos yngre kvinnor. Även min syster har sjukdomen.

I början hade jag svårt att acceptera att jag faktiskt hade en sjukdom, som faktiskt är ett sorts handikapp. Så i början avlöste "episoderna", eller vad man ska kalla det, varandra. Hade väldigt ofta en hand eller/fot i bandage. Just på grund av att jag inte klädde mig som jag skulle. Numera går det väldigt lång tid mellan varje gång. Brukar kunna känna när det är på gång, så då tar jag bara på mig mer kläder och tar en extra tablett. Och oftast brukar jag kunna mota bort det som tur är.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med det här, undrar ni kanske. Jo, det att om ni är sjuka och inte får något svar av läkaren, så ge inte upp. Gå till nästa och nästa och nästa om det är det som krävs! Till slut så är det någon som vet. Och framför allt, stå på er! Tyvärr är det vad som krävs idag annars tar ingen en på allvar. Tråkigt att det ska behöva vara så, men så är det tyvärr.

Har läst en jättebra och viktig bok som jag tycker alla borde läsa. Den heter Night och är skriven av Elie Wiesel.


       

Det är en självbiografi som utspelar sig under andra världskriget och är en skrämmande sann historia om hur det är att vara jude vid den tiden. Han beskriver sin tid, först, i Warsawa-gettot och sedan i koncentrationslägren Auschwitch och Buchenwald. Man får följa hans kamp för att hålla sig själv och sin far vid liv.

10 december 1986 mottog han Nobels fredspris.

"Never shall I forget that night, the first in camp, which has turned my life into one long night, seven times cursed and seven times sealed... Never shall I forget those moments which murdered my God and my soul and turned my dreams to dust. Never shall I forget these things, even if I am condemned to live as long as God Himself. Never."

"The night was gone. The morning star was shining in the sky. I too had become a completely different person. The student of the Talmud, the Child that I was, had been consumed in the flames. There remained only a shape that looked like me. A dark flame had entered into my soul and devoured it."

Här kommer bloggens första videoinlägg :)

Denna blogg är under konstruktion och startar inom kort. Så länge kan ni läsa min nuvarande blogg här: http://throughtheeyesofabutterfly.blogg.se