Jag måste säga att kursen jag går (stresshantering & personlig utveckling, för de som inte vet det) verkligen har fått mitt att tänka till. Jag är en ganska ensam person, men det är först nu som jag insett att det faktiskt är något jag valt själv. Inte medvetet, men undermedvetet.

Det är nämligen så att när jag gick på mellanstadiet så flyttade tre av mina kompisar under kort tid, vilket gjorde att jag inte hade några nära kompisar kvar. Skaffade mig sedan en ny kompis som sedan slutade umgås med mig för att jag började umgås med en annan kompis och det klarade inte hon av. Än idag har jag svårt att få några riktigt nära vänner, vilket jag oftast saknar.
När det gäller killar så har det inte varit så mycket bättre. Jag blev väldigt sårad av en kille, på ett riktigt taskigt sätt, vilket gjorde att jag hade svårt att lita på killar. Jag har insett att jag väljer att dejta killar som jag egentligen redan vet att jag inte kommer att få några starkare känslor för.

Det jag nu försöker komma fram till är att jag omedvetet har gått omkring med mur inom mig. En mur runt mitt hjärta för att jag inte ska bli sårad eller bli övergiven. För om jag tänker tillbaka så är det inte exakt det jag har fått lära mig, att det inte är någon idé att skaffa nära vänner för de finns ändå inte kvar så länge? Jag vågar inte heller tillåta mig själv att känna för mycket, när det kommer till mitt eget liv. Jag har till exempel aldrig sagt till min familj att jag älskar dem, men jag hoppas att de vet det ändå.

Det positiva i det här är ju att jag faktiskt förstått det här och det är ju ett steg i rätt riktning. Jag tror att det är det här jag kommer att försöka jobba med på det som är kvar av kursen, så kanske den där muren till slut rasar.